”I feel I stand in a
desert with my hands outstretched, and you are raining down on me” – citatet
är taget ur romanen ”Carol” av Patricia Highsmith och är en av många poetiska
meningar i denna bok som får hela min själ att rysa av obehag och glädje. Jag
har aldrig tidigare läst en bok med en så domedagsstämning, där förtvivlan byts
till hopp för att åter falla tillbaka till en krypande stämning mellan de
huvudpersoner som tillsammans spelar ett spel där ingen kan bli en vinnare?
Samtalen, händelserna förs samman till en suggestiv
berättelse om den unga Therese. Hon som vill att man uttalar hennes namn på ett
speciellt sätt. Therese har fått jobb på varuhuset fram tills att julruschen är
över. Där på leksaksavdelningen säljer hon dockor till desperata föräldrar, det
är sällan ett barn är med till avdelningen. En dag kommer Carol en kvinna, som
tillhör överklassen. Hon flyter fram och det är något med henne som får Therese
att vilja hålla henne kvar. Carol köper en docka och ber att få den hemskickad.
Efter den här händelsen beslutar sig Therese för att skicka ett julkort till
Carol. Vad hon hoppas på vet hon inte, det är bara en känsla att vilja göra det
som får henne att skicka kortet.
Carol, sval och sarkastisk tar med Therese på en resa den vintern. De kör mellan städer i ett kallt vinterlandskap. Är de ihop eller inte, Therese tvivlar ibland. I bakgrunden finns konflikten mellan Carol och hennes make och striden om ett barn. De lever i 50-talets USA en tid då homosexualitet sågs som en sjukdom och skulle botas.
Det här var inte en bok som jag sträckläste, den kräver sin man eller kvinna för att ta sig igenom ord för ord i eftertanke. För eftertanke behövs, för att förstå detta komplicerade spel som spelas upp inför en i ord. Therese är bara 19 år när boken får sin början, en ung scenograf och ihop med Rickard. Han finns där och mer är det inte. Hon känner inget för Rickard, men försöker att göra så gott hon kan. På varuhuset där hon jobbar, möter hon Carol och en laddning mellan dem, som känns som om den rusar mot läsaren för att senare sjunka i förtvivlan över hur otäckt det går att beskriva det förbjudna, där det känns som katastrofen lurar runt hörnet. Den känslan upphör inte utan fortsätter på de drygt 300 sidorna.
Jag läste de sista orden för några minuter sedan, jag känner en krypande känsla, som om myror kröp över min kropp. Jag vill ha det slut som blev och samtidigt inte. Jag vill veta vad som hände med Carol och Therese, hur de levde sina dagar efter den här vintern. Det sista ordet: henne. Så kan en bok sluta.
Carol, sval och sarkastisk tar med Therese på en resa den vintern. De kör mellan städer i ett kallt vinterlandskap. Är de ihop eller inte, Therese tvivlar ibland. I bakgrunden finns konflikten mellan Carol och hennes make och striden om ett barn. De lever i 50-talets USA en tid då homosexualitet sågs som en sjukdom och skulle botas.
Det här var inte en bok som jag sträckläste, den kräver sin man eller kvinna för att ta sig igenom ord för ord i eftertanke. För eftertanke behövs, för att förstå detta komplicerade spel som spelas upp inför en i ord. Therese är bara 19 år när boken får sin början, en ung scenograf och ihop med Rickard. Han finns där och mer är det inte. Hon känner inget för Rickard, men försöker att göra så gott hon kan. På varuhuset där hon jobbar, möter hon Carol och en laddning mellan dem, som känns som om den rusar mot läsaren för att senare sjunka i förtvivlan över hur otäckt det går att beskriva det förbjudna, där det känns som katastrofen lurar runt hörnet. Den känslan upphör inte utan fortsätter på de drygt 300 sidorna.
Jag läste de sista orden för några minuter sedan, jag känner en krypande känsla, som om myror kröp över min kropp. Jag vill ha det slut som blev och samtidigt inte. Jag vill veta vad som hände med Carol och Therese, hur de levde sina dagar efter den här vintern. Det sista ordet: henne. Så kan en bok sluta.
Länkar till: böcker, recensioner, författare, läsvärt, litteratur, boktips, adlibris, bokus
