Kouplan behöver ett
jobb, en gång var han en lillebror och modig. En gång bodde han i ett annat
land. Nu befinner han sig i ett råkallt Stockholm, en sen höst i tiden. Han
bestämmer sig för att hjälpa människor, att finna den de söker. Den som inte
finns har större möjligheter att hjälpa, resonerar han. Han sätter in en annons.
Uppdrag sökes.
Julia är borta. Hon har kidnappats. Hon försvann. Ena sekunden finns hon där
med sin lilla hand i Pernillas hand. Så är hon bara borta. Någon tog henne. Hon
går inte till polisen. Hennes bakgrund blir ett hinder.
Någon tar Julia. Någon som är stor och hemsk. Hennes riktiga pappa?
Kouplan tar sig an fallet och Pernilla. Han sökande för honom in i Stockholms
undre värld. Sanningen blir till något annat, men vad är sant och inte sant?
Kommer sanningen att visa sig vara något helt annat? Än den sanning Pernilla
levererar honom verklig. Varför står det ett par oanvända barnstövlar i en alltför
liten storlek i en hall.
Sara Lövestam har
skrivit en roman där varje ord för mig vidare sida för sida i en psykologisk
thriller, eller är det ett kärleksdrama? Det otäcka får en sötma av hopp och
lust. Att allt ordnar sig. Bara man har rent mjöl i påsen och är medborgare.
Deckare? Nej, det här känns mer som en psykologisk resa i hur människor
förhåller sig till sanningen i sina liv. Hur det ena leder till det andra på
ett vis som inte var meningen från början. Och att det som Pernilla berättade
blev lösningen på något annat. Kanske är det mer ett drama som utspelar sig
framför mina ögon och fantasi. Jag följer Kouplans steg genom ett Stockholm där
jag känner igen mig. Jag förstår hans känsla när han går ensam sökandes över
torg och vid Globen. Fönster, tomma och med känslor som likt ett crescendo
kastas över mig, när jag förstår att fönster kan både dölja och förklara
sanning med modifikation. Går det verkligen att placera ”Sanningen med
modifikation” i genrer som deckare, drama, thriller eller något helt annat? Den
här boken har precis allt. Den går inte att placera. Det är en bok med många ansikten
och vinklingar. Jag har nyss läst en thriller, ett psykologiskt drama, en
spirande kärleksroman och en deckare i en och samma bok. Varför ska böcker
delas upp i olika genrer? Frågan hänger i luften. Jag snurrar min hjärna i
otaliga varv och på något vis känns det lika fånigt att genrebestämma som att
ordna in i åldersgrupper. Låsa fast en bok! Om jag vet att jag inte tycker om
deckare går jag inte till hyllan med deckare. Om ”Sanning med modifikation”
skulle stå där, missar jag en pärla? Varför ställs inte böcker i
författarordning hos bokhandlarna? Varför dela upp i genrer. Jag blir bara
förvirrad om en och samma författare skriver inom fler genrer! Därför kan jag
inte säga att ”Sanning med modifikation” är en deckare eller roman. För den är
en berättelse om livet som det kan te sig för människor, inte bara de fiktiva i
berättelsen.
Varför det är viktigt att genrebestämma? Kanske borde frågan slussas över till
dem som jobbar på bibliotek och bokhandel. Jag tror mig trots saknaden om
kunskap inom ovan nämnda yrken ha en teori. Det är viktigt att klassificera och
ordna. Vad man letar efter och var. Lättare att hitta. Kommer en bok som har
precis allt stå på hyllan för ”Gränsöverskridande böcker”? Jag tänker på hyllan
i en bokhandel som sålde böcker under skylten ”Svårsålda böcker”. Mina ögon drogs
som två stora magneter mot sin pol! Det var DÄR böckerna fanns, inte på den
ordnade hyllan. Vi ordnar allt i vår lilla skyddade del av världen, så är det
bara. Det som inte går att stoppa i ett fack blir till något udda och
svårhanterbart. Som till varje precis måste klassificeras och åldersbestämmas!
Det gör mig bara ledsen och känslan av att jag kanske inte får hoppa hit och
dit i mitt läsande än större.
Sara Lövestam har för femte gången förgyllt min dag. En bokhylla utan Sara
Lövestam är inte en bokhylla värd namnet. Du är min ledstjärna i skrivandets
korridor. Egentligen vill jag sätta dig högt upp på en piedestal och beundra
dig i evighet för det du skriver. Jag tror dock det är bättre jag sätter dig
framför skrivmaskinens knattrande så är jag säker på att få läsa mer i
framtiden. Tack Piratförlaget att jag fick chansen att läsa ”Sanning med
modifikation”. Och tack Sara Lövestam att du finns och är du med dina helt
fantastiska berättelser som ”Hjärta av jazz” och ”Tillbaka till henne” – böcker
som för evigt stannar i mitt hjärta. Du! Du fick mig till med att nosa på
grammatik!
..........................................