tillbaka till henne av Sara Lövestam

Jag står mållös, jag är helt stum. Det har gått ett år sedan jag köpte boken. Jag började läsa och kom inte igång. Boken låg på mitt nattduksbord som en irriterande påminnelse om att böcker som köps bör läsas. Jag började på en annan bok, av en annan författare som tråkade ut mig redan efter andra bladet. Plötsligt en dag ropade Sara Lövestams bok ”läs mig”.  Jag tog upp den, läste de första orden ”Glasögonen var inte det minsta märkvärdiga”. Jag ångrar inte en sekund av den tid det tog att ta sig igenom de nära nog 600 sidorna. Varje ord fick mig att bli mållös, stum, förtvivlad, glad, road, arg och svävande, i ett och samma andetag. Jag älskade orden, formuleringarna, personerna från första stunden. Framför mig stiger bilder av nutid och dåtid. Jag ser framför mig den grå stugan där Signe bodde. Jag ser bilden av Lillsigne som studsar fram men linjalen i sin hand. Jag ser förtvivlan när det underbara bryts och aldrig mer återkommer. Jag ser kampen i kvinnor utan rösträtt. Jag ser Anders förtvivlan, ratad som man, hans ilska när han upptäcker det som han aldrig borde fått veta. Jag ser Signe som gråtande går hem. Jag ser alla dessa kvinnor i en annan tid som söker sin identitet, jag ser Signe som vet att hon inte ”känner så för karlar”. Anna som söker och nog aldrig riktigt förstår vem är. Om smusslande och gömmande i en tid då skammen var stor att inte följa normen. 

I nutid söker Hanna sin identitet, hon söker den och finner spår tillbaka till Signe. En krokig väg som håller igenom alla sidor i boken. Hanna söker det förflutna, hittar spår av sig själv och landar i sin egen tid. Jag vill att de ska stanna kvar länge, jag vill inte släppa Hanna, Signe, Anna, Lillsigne, Elvira, Anders och alla de andra som förekommer i boken. Jag vill ha dem kvar. Alltid. Men det finns alltid en sista sida. Ett slut. Där lämnad de mig. Kvar. Ensam. I mina egna funderingar. 

Sara Lövestam, ja vad ska jag säga. Annat än läs henne och låt dig fångas. Av hennes miljöer, persongalleri och ett ordflöde som når långt och väcker känslor i en evig spiral. Efter att läst Sara Lövestam är det otroligt svårt att ta tag i en ny bok, det är som om ingen kan mäta sig med henne.

Jag vet att ni är fiktiva men så levande att jag tror de funnits på riktigt, bara med andra namn. Jag vet att det skriker i mig av ilska, av oro och glädje för i Saras ord finns något som är så berörande och outgrundligt att de flödar över mig åt alla håll. Det känns som tunga hagel och fint regn, i mörker och ljus, i glädje och sorg över vad denna berättelse gjorde med mig. Tack Sara Lövestam. Du fick mig att vakna en liten bit till i mitt hjärta. Kan man bli kär i en bok? Jag tror jag just nu blev det.  

..........................................

Länkar till: böcker, recensioner, författare, läsvärt, litteratur, boktips, adlibris, bokus