Nyfikenheten och omtanken får hennes barnbarn att vilja veta mer... och vi får tillsammans med sondottern höra berättelsen som Miriam lovat sig själv att aldrig avslöja. För hon hade ju hamnat i paradiset när hon kom till Sverige med de Vita bussarna. Men minnena pockar på och vill upp på ytan...
Kanske är det just så som författaren själv säger i en intervju, tiden är rätt nu. Det har hysjats och tonats ner vad som egentligen hände både under kriget i de tyska fånglägren och även om åren efter kriget för dessa som lyckats överleva; inte kunde det vara så hemskt... bättre att glömma den hemska tiden. Och nu var dom ju i Sverige... det fridomsfulla och fördomsfria landet. Majgull skriver i boken att (tyvärr kan jag inte hitta och citera det helt korrekt) när Sverige inte hade egna blattar så fick vi hitta på dom... och det var nog romerna som fick ikläda sig det ordet från början och sen har det bara utökats.
Kan inte låta bli att tänka på vad min dotter berättade härom dagen. Hennes väninna satt vid ett café i denna stora stad Göteborg när några gäster vid ett bord längre bort pekade på henne och sa "kolla, en neger... kolla en neger!" Jag bara undrar... har vi inte kommit längre...?
En bok med många bottnar, aktuell och tänkvärd nu som då vad gäller flyktingar eller bara annorlunda och orden "tänk om, gör rätt" kommer till mej när jag tänker på de utsatta människor vi ser på gatan och dem vi läser om dagligen i media. Denna bok kanske inte var mogen förrän nu men borde skrivits mycket tidigare så sanningar avslöjats istället för att döljas. Men tyvärr så är det riktiga tillfället inte alltid det rätta.
Men här är den nu, en berättelse om självbedrägeri, skam och utanförskap, om Europas smärtsamma historia, om romers situation och Sverige under efterkrigstiden blandat med nutid och hur "vi" tänker nu. Jag håller med Malin Krutmeijer på Aftonbladet att Majgull Axelsson lyckats gjuta liv i en alltför sällan skildrad historia med god research och berättarglädje. Däremot är hon inte så förtjust i bokens dramaturgi där Miriams minnen kommer i motvilliga skov som ett slags terapiarbete men där jag finner just detta behov av bearbetning av det förflutna så nödvändigt för att förstå och känna med vad Miriam gått igenom. Det är inget man bara rabblar ur sig. Miriam vill inte minnas, vill inte berätta! Malin menar också att "tyvärr befläckas texten dessutom av en hel del slitna sentimentala grepp, som när Miriam dyker upp i festklänning och Olof för första gången ser henne och hennes skönhet" För min del ger det bara ytterligare en närhet till Miriam och i samtalen mellan henne och hennes dotterson (och senare även son och sonhustru) visar Majgull på hur olika generationer tänker angående familjeliv, kommunikation och kärlek då och nu och att vi inte ska vara så snara att fördömma andras agerande. Min mor brukar säga att det inte alltid man gör rätt även om man då i stunden trodde det var det rätta, och det är nog ganska sant för visst gör vi det vi tror är rätt - annars vore vi väl korkade.
Så några ord om uppläsaren. Vad kan vara bättre än att lyssna på en bok där både författare och uppläsare känns så samstämmiga. Katarina Ewerlöf läser med en inlevelse som om hon vore Miriam själv. Med en exakthet i pauser, meningar och känsla utan att överdriva utan bara få mej att stundtals rysa och höra och känna det Miriam upplever när hon står upp-klämd/hängd och lyssnar till tågets dunkande för att försöka överleva (nä, detta kan jag inte beskriva utan bara be dej själv lyssna) eller när hon inte vill minnas men minnena tar överhanden... det är bara så bra uppläst.
En bok jag önskar att alla ville läsa (eller lyssna på)... det behöver vi!
..........................................
Länkar till: böcker, recensioner, författare, läsvärt, litteratur, boktips, Auschwitz, ravensbrück, efterkrigstid, romer, främlingsfientlighet, generationsklyftor, judar, flyktingar, minnen, terapi, fördommar, nässjö, jönköping, Katarina Ewerlöf, Jag heter inte Miriam, Majgull Axelsson adlibris, bokus
