När jag sitter här och ska skriva något om boken
står orden stilla inom mig. De flyter inte lika lätt som de brukar göra. Det är
sällan jag sågar böcker och jag gör det inte nu heller. Jag står bara fundersam
som betraktar över alla de brottstycken från Felicias barndom som vi får ta del
av.
Jag får inget grep om Felicia. Jag vill kliva inom
dig och försöka förstå. Jag ser bara små smulor av något som kunde blivit så
mycket bättre om du förklarade. Vad låg bakom din mors uppförande mot er barn?
Var det hennes egna idéer eller hade hon fått dem med sig från sin egen
barndom. Varför flyttade ni så ofta? Jag vill ha en förklaring, varför blev det
så här? Vad var det som drev din mamma att leva upp till den perfekta mamman
utåt men inåt var hon kanske inte det? Hur kunde hon använda de metoder hon
gjorde? Hur kommer det sig att Felicia blev det barnet som skulle fara mest
illa, av den minst sagt inhumana uppfostran jag någonsin läst om. Det är
ögonblicksbilder av Felicia 5 år till hon är 39 år. Felicia försvann
bokstavligen bort. Hon blev det barn som inte fanns, inte syntes. Jag gråter
sakta med dig för de glimtar vi får av din barndom lämnar mig inte helt oberörd
trots allt.
oj... och så ett oj igen... jag har själv ibland velat läsa den, men bara ibland för jag älskade Barnaboken, och även om jag absolut inte älskade Anna Wahlgren så tyckte jag hennes bok om barnuppfostran var både bra och stämmde överens med min eget sätt att se på barnuppfostran. På nåt sätt vill jag inte förstöra min bild av Anna som den bästa mamman till en stor barnaskara under ibland ganska tuffa förhållanden (om än inte alltid till 100% rätt) Nu... efter din recension känner jag än mer att jag ska låta bli boken... för som du säger, detta är Felicias sanning, som hon ser den utifrån sina barndomsminnen... och trots allt.. en mamma gör oftast det hon tror är rätt för sina barn oavsett om det blev fel. Och frågan som du ställer "varför blev det så..." Inland kanske det inte finns några bra val... det är lätt att dömma och i den här boken dömmer Felica sin mamma hårt... rätt eller fel, det får vi nog aldrig veta. Men det är fruktansvärt att ett barn ska behöva uppleva och känna så här och ja, jag skulle nog också gråta, gråta med men också tyvärr igenkännande... men ska vi skylla på modern eller kanske omständigheter och samhälle... ja, jag vet inte. Kanske, men bara kanske läser jag den... för man blir ju nyfiken trots allt
SvaraRaderaJag borde göra tvärtom och läsa Barnaboken för att få den bild av Anna Wahlgren som media förmedlade. Jag gråter för att utsattheten känner jag igen, inte metoderna. Jag tror omständigheterna gjorde Anna W till den hon blev och den hon ville vara som du säger. Utåt när ingen såg det inre var det säkert lätt att leva upp till den perfekta modern. Konflikt mellan det goda och onda? Frustrerad? Inget barn ska i alla fall behöva uppleva sin barndom på detta vis inte heller sitt vuxna liv. Tyvärr är igenkänningsfaktorn för stor även i denna bok som i många andra jag läst.
SvaraRaderaOj! Hur skriver jag??? Jag menade att utåt var det säkert lätt att vara perfekt men när ingen såg blev det plötsligt till en maktkamp mellan barnen och henne. Ingen skulle få veta att den perfekta inte var perfekt.
SvaraRaderaJag har varit sugen på att läsa den här boken sen jag först hörde talas om den. Efter att ha läst din recension känner jag att jag bara måste. Trots din tveksamhet och frågor som du har nu när du läst färdigt så ger din recension som alltid mersmak.
SvaraRaderaNu har jag ju inte läst den och vet inte exakt vad det är för förklaringar du vill ha. Men kanske är det så att Felicia själv, medvetet eller omedvetet, söker förklaringarna...
Gisan, så klok som alltid... klart att det är så (tror jag iaf oxå) hihi
SvaraRaderaCharlotte, du har säkert rätt här du med i det du säger om Anna och absolut ska inget barn behöva uppleva sånt här, tyvärr är det väl även igenkänningsfaktorn för mej som gör att jag tvekar till att läsa den ;)