
I " Dårens dotter" får vi möta Connie
dotter till en frånvarande och närvarande pappa när det passar honom själv.
Mamman är död. Connie bor hos sin moster och hennes man, Connies pappa är inte
som andra pappor, han är en levnadskonstnär, en clown, en som hittar på och får
osanningar att bli sanningar. Connie har en kompis, Kalle. De är blodsbröder.
De leker, de hittar på och ställer till en massa bus. I skolan sover Connie
bort lektionerna, hon förstår inte riktigt varför hon ska gå i skolan och lära
sig sådant hon inte har lust att lära. Så blir Connie frälst för det är nog
bäst så. Kanske ska hon bli en ordentlig flicka då. Hemma gömmer hon en hamster
under sängen. Den har hon fått av Kalle
som tröttnat på den. Ingen vet om hamstern för Connie som älskar djur får inte
ha några hemma för moster och hennes man. En dag rymmer hamstern. Hur det går
med det ska jag inte avslöja. När Connie närmar sig tonåren händer det något så
hemskt att hon inte vet vad hon ska ta sig till. En av pappas vänner förgriper
sig på henne.
"Dårens dotter" är delvis en självbiografi.
Mian Lodalen berättar om tiden och uppväxten i Jönköping fram till att hon ska
fylla tolv år. Det är en mörk men samtidigt ljus berättelse som får den mig att
skratta och känna en enorm empati med Connie. Mian Lodalen får fram den där speciella 70-tals känslan
som jag inte riktigt kan sätta finger på. Den som finns inom en för alltid.
Jag blir glad av Mian Lodalens böcker, humorn är som
vanligt totalt obetalbar. Jag bara njuter av varje ord och lider samtidigt med
berättelsens Connie. Jag hoppas av hela mitt hjärta att bara en bråkdel av det
du skriver om är självbiografiskt och att det hemska aldrig hände dig. För
visst fanns de här barnen som liksom Connie inte kunde sitta still och inte
förstod varför skolan var bra även i min Stockholmsvärld. De som fick stämpeln
att varken kunna läsa, skriva eller räkna. Jag blir väldigt tacksam och glad
över att du skrev den här boken. Att du gav mig en glimt tillbaka till
70-talets Sverige, sett ur ett barns ögon. Tack för att du gav mig perspektiv,
lät mig återuppleva vattenballonger, stormen 1969, svimningsleken och en hel
del annat. För vi överlevde det gjorde vi nästan alla på ett eller annat vis.
Läs gärna mina andra recensioner av Mian Lodalens
böcker: Trekant Smulklubbens skamlösa systrar
Det låter som ännu en en av dessa böcker jag bara "måste" läsa. Kram
SvaraRaderaHåller med Gisan... fast sen tänker jag oxå, vad hemskt att skämta om sådana erfarenheter och minnen... men det är ju ibland själva räddningen, en självbevarelsedrift ;) Tack Charlotte för din recensioner om Mians böcker
SvaraRaderaJag läste denna bok för några år sedan och tyckte väldigt mycket om den vilket jag gladerligen blev påmind om när jag läste ditt inlägg.
SvaraRaderaTrevlig helg.