Jaha... så här långt går det bra att skriva en recension, sen är det svårare, för jag har ingen aning om vad denna bok vill säga eller ge. Den första boken om Israel Armstrong "Fallet med de försvunna böckerna" läste jag inte ens färdigt. Denna var lite lättare men det måste vara något fel med min humor... eller så är den bara annorlunda för dessa böcker är högt rosade både bland kritiker och mina egna medrecensenter Gisan och Charlotte "läs gärna här". Samsons typ av humor påminner mig om Arto Paasilinnas av vilka jag läst 2. Den första "Skyddsängel" gillade jag iochförsig men den andra "Paradisets fångar" gav mej inte mersmak.
Visst fanns det stunder då det ryckte lite i mungiporna åt tokroligheterna som när Israel får förlösa några valpar i bokbussen under flykt undan polisen, Och även då ett rabblande av interiören hos mr Wilsson av säkert mer än 30 *ler* föremål borde fått mej att somna kunde jag inte låta bli att le åt det sätt Samson skriver. Kan även hitta lite djupare tankar här och där om livet, människor och om Irland men det är ganska djupt fördolt.
Med andra ord kan jag bara konstatera att tur att smaken är olika... och att kanske du är just en av dom som skulle uppskatta denna bok. Berätta gärna i en kommentar vad du tycker om denna typ av bok så kanske jag fattar till slut ;)
Läs även andra bloggares åsikter om böcker, recensioner, författare, läsvärt, litteratur, paasilinna, humor, mr Dixon försvinner, Ian Samson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar