Vad skriver jag om en bok som berör, som får mig att rysa och undra om världen kan vara så grym. Att tre så vitt skilda världar korsas och sambandet först i slutet av boken kommer fram. Carin Gerhardsen är mästare på att föra fram en berättelse som får läsaren att rysa ända ner i tårna. Hennes förmåga att villa bort läsaren och få oss att tro att mördaren är en annan. Kanske gillar jag hennes böcker eftersom trakterna är mig bekanta, Hammarby i Stockholm. Så lätt att se platserna framför sig och följa med i de steg förövare och polis tar. Ödsligheten i Stockholm, ensamhet och utsatthet. Det som sker och ingen ser. Storstad i en fantastisk skildring som greppar tag om en. Personskildringar som griper tag, jag ser dem framför mig. De som vandrar genom boken. En sextonårig flicka som hittas mördag på Finlandsfärjan, ett spädbarn som hittas svårt medtagen i ett buskage, en kvinna utan id-handlingar hittas död samtidigt vaknar en treårig flicka och upptäcker att hon är helt ensam. Hennes pappa är i Japan. Allt utspelar sig under några få dagar i september. Carin Gerhardsen lyckas ge ansikte åt Hammarbypolisen. För ovanlighetens skull har poliserna mänskliga ansikten, de är som vi andra och gör sina misstag både privat och som poliser.
Det är svårt om än omöjligt att lägga ifrån sig boken. Jag vill bara fortsätta läsa, strunta i allt annat som bör göras. Det är en berättelse som inte lämnar någon oberörd. Behöver jag säga mer?
Läs vad andra tycker om:
