Utrensning av Sofi Oksanen

-lever hon överhuvudtaget, undrar Aliide då hon betraktar byltet med den livlösa unga flickan som låg på gårdsplanen. Hur och varför har hon hamnat här? Kanske är det någon som vill Aliide illa, ett skämt eller ett lockbete från en rysk rånarliga. Aliide känner igen rädslan i flickans ansikte. Aliide vill slå flickan, få henne därifrån.

-hur ska jag kunna berätta vem jag är och varför jag är här, frågar sig Sara då hon förstår att denna kvinna kanske inte alls vill hjälpa henne om hon berättar sanningen. Den enda som kan hjälpa vill inte kännas vid Saras mormor, sin egen syster, den moster som Saras mamma förnekat. Aliide, Aliide Truu... var i livet och stod framför henne. Nu gällde det att dämpa ångesten och våga vara här i denna stund, det gällde att vara modig och att minnas hur man beter sig mot folk.

"flickan öppnade munnen ett par gånger innan talet kom igång, famlande fraser om Tallin och en bil, orden stötte i varandra liksom tidigare, dom drog sig samman på fel ställe, de gick ihop i förtid och började klia konstigt i Alides öron... 'något som var konstigt med hennes estniska, trots att hon med sitt unga och smutsiga kött hörde till nuet var hennes meningar styva, de kom från en värld av sköra papper och mögliga album som tömts på sina fotografier'... det fanns en skiftning i flickans estniska, något äldre, något gulnat och malätet på något konstigt sätt kunde man känna lukten av död"

Ovanstående citat skulle kunna sammanfatta både bokens innehåll och dess underbart talande språk. En bok som tagit mig till en annan värld, en värld jag nu vet lite mer om tack vare Sofi Oksanen. Med pendlande minnesbilder från kriget, murens fall, tjernobyl. Från 40- talet fram till idag i Ryssland och Estland knyts de båda kvinnornas minnen samman. Båda bär på plågor och hemligheter de inte vill avslöja, inte för varandra - inte för någon. En fängslande och tidvis skrämmande skildring om arv, miljö och historia. För visst finns det något sjukt i Aliides agerande, men också en överlevnadsinstinkt över det normala. Som Oksanen själv beskriver "Om du inte kan berätta om något blir din reaktion ännu starkare på ett sätt blir det ett annat språk... ett utan ord"

En en detaljrik prosa som inte bara varit en njutning utan nästan gav mig den fysiska och mentala upplevelsen av dessa två kvinnors tankar, känslor och upplevelser. Den får mig att vilja ha mer av Oksanen. Även uppläsaren Gunilla Nyroos låter mig njuta med sin mjuka och stilla ton - utan värderingar låter hon mig själv "läsa" boken.

Vill du veta mer så ger denna länk till bokia en bra beskrivning.

Läs vad andra tycker om: böcker, recensioner, författare, läsvärt, litteratur, utrensning, Gunilla Nyroos, Sofi Oksanen