Hemligheten på Mercy Close - privatdetektiv Helen Walsh löser gåtan

Måste privatdeckare vara osympatiska? ... t.o.m kvinnliga sådana... på gränsen till personlig konkurs... beroende av andras välvilja och knaprar lyckopiller blandat med likaledes sömndito? Här skiljer sig inte denna från många andra privatdeckare - tyvärr, måste jag tillägga.

Boken är i "Jag" form med en sarkastisk bitchig attityd som gör den lite komisk och ett härligt språkbruk vid liknelser och uppläsare Anja Lundqvist låter väldigt autentisk, men med ett sånt sätt att tala som är så tetigt att det skulle ge mej huvudvärk om det vore i verkligeten.

Detta är Marian Keyes roman om den nu 34 åriga Helen Walsh, som just blivit vräkt och fått flytta hem till mamma och pappa.  Varken arbetet som privatdetektiv eller kärleksliv går något vidare; hennes underbara pojkvän insisterar på att vara väldigt god vän med sin exfru.

Så hör hennes ex Jay Parker en dag av sig om ett försvinnande. Det gäller en gruppmedlem i Irlands största band, Wayne Diffney. Han måste hittas till varje pris innan deras utannonserade återföreningsturné drar igång.  Många pengar och mycket prestige står på spel.  


Ovan är väl vad boken handlar om i stort, läser man på adlibris står det även så här:
Helen dras in i en värld av märkliga frisyrer, stora herrgårdar och ännu större egon, där alla har en baktanke. Men det finns fortfarande inga tecken av Wayne och tiden håller på att rinna ut. Kommer hon att kunna knäcka fallet och ge sin karriär en ny start? Kommer Jay lyckas ta sig tillbaka in i hennes liv? Ska de mörka tankarna som alltid förföljer henne komma ikapp igen?

Får plötsligt lite svårt att beskriva vad jag tyckte om boken... citatet ovan är väl sant men känns lite mer spänningsfyllt och kanske inte det jag lade mest märke till, fast som dussin- deckare betraktad var den helt okey men inte mycket mer. Jo, lite mer... en portion av humor som jag gillade.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...