Inferno - eller en guidad kulturresa

Gränsen mellan geni och vansinne är hårfin sägs det... vilket Robert Langdon (och läsarna) i Dan Browns senaste bok får erfara. För vad annat kan man säga om den galne proffesorn som anser att pesten kan rädda mänskligheten. Efter att Langdon vaknar upp med skottskada i huvudet minnesförlust får vi följa honom genom Florens och Venedig... ja ända till Istanbul i hans jakt på att stoppa den globala farsot som hotar att släppas ut. 


Inledningen var märklig och jag undrade för en stund vad detta var för gallimatias, men undan för undan skingrades livets och dödens skuggor som förföljer Langdon och fick sin förklaring om än ganska långsökt och invecklat. 

Trots det får jag säga att Brown är skicklig i att bygga upp sina intensiva och finurliga spänningsromaner runt fakta, kulturella likväl som vetenskapliga. Men men, den här boken är skrämmande och jag undrar över författarens syfte med den... Snacka om konspiratoriskt... och ingen speciellt hoppfull läsning; "om jag ser saken ur vetenskaplig synvinkel bara logik inga känslor kan jag med största sannolikhet säga att om det inte händer nåt drastiskt är vår tid ute... det kommer inte röra sig om eld, svavel, kärnvapenkrig, det kommer handla om en total-kollaps p.g.a att vi är för många på planeten..."  Igentligen blir jag nästan arg, en författare har ganska stor makt att påverka sina läsare och att göra det i romanform känns nästan lite manipulerande. Sen kan man ju tro vad man vill om det man läser men Browns tidigare böcker var åtminstone inte skrämmande om än nog så omvälvande. Men jag kan ju ha fel... det är kanske just sånt som behöver skrivas om, på ett lättfattligt spännande sätt för att vi ska få upp ögonen för att allt inte alltid är vad det verkar vara. Kanske är det bara så som också sägs i  ett stycke "människohjärnan har en primitiv inbyggd försvarsmekanism som vägrar se fakta som är för stressande att hantera, det kallas förnekelse"

Däremot  fick jag en snabbtolkning av Dantes Inferno och en inblick i de platser som beskrivs så ingående när Langdon brottas med  symboler, myter och metaforer. Jag har aldrig läst Dante (och kommer inte att göra) ej heller har jag besökt de otroliga platser Langdon tar oss med på men skulle mer än gärna ha Brown som personlig ciseron en månad eller två.

Så här skrev jag om Den förlorade Symbolen "Författare kanske bör tänka sig för när de sätter tankar och griller i huvudet på folk som läser deras ordtrots att det var en av Browns bästa enligt mej. Men de orden gäller och om inte ännu mer i denna Inferno

Jaha... denna recension blev kanske mest ett uttryck för mina känslor om det som boken innehöll än om boken i sig själv... men så får det bli denna gång, och därmed blev väl slutbetyget ganska bra då syftet med konst är att beröras... på gott och ont.



..........................................

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...