Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz - inte vad jag trodde

Och här tar jag ett uppehåll från boken. När jag lyssnade på en intervju av författaren Göran Rosenberg och hans bok om fadern som överlevt koncentrationslägret tillsammans med Görans mor blev jag jätteintresserad... den MÅSTE jag bara läsa. Fick så bråttom att jag glömde kolla in "Om boken" någon annanstans. Hur som, den började med världens spänning om en bro där fadern skulle passerat fast från andra hållet... det mindre farliga hållet. Och sedan visade det sig vara i Södertälje och en beskrivning om denna stad i Rosenbergs barndom följde. Nä inte intresserad...

Ovan skrev jag för några veckor sedan, men så fick jag för mig att det kanske ändå kunde vara intressant. Dels för igenkännande av min egen barndom dels för att Södertälje ändå är en intressant plats vad gäller invandrare, dels har jag faktiskt besökt denna stad.

Inte en sekund har jag ångrat att jag tog tag i lyssnandet igen. I ett försök att, för att använda Rosenbergs egna ord, samla alla skärvor till en helhet av sin fars levnadsöde reser författaren själv den väg som fadern fick resa en gång vid krigsslutet. Han besöker de platser fadern kommit till. Med hjälp av brev från sin far till hans mor och annnan dokumentation samt människor han träffar på sin resa berättar han så om de mest ohyggliga ting en människa kan vara med om, och allt baserat på dokumenterade sanningar.   

I personaltidningen vid Skania Vabis kunde man i slutet av 1950-talet läsa "Historien om Polacken Dawid Rosenberg, ett flyktingöde som miljoner andra i krigets och i efterkrigets Europa, en historia som börjar i den Polska staden Lotch en oktobereftermiddag 1939, och via svält, misshandel nöd, allmänt elände och terror går fram till 1955 då den slutar i Scandia Vabis i Södertälje" och om detta handlar boken till stor del. Men den slutar inte här. Vad hände sen? Hur tog Sverige och Södertälje emot dessa människor som inte längre hade en plats på jorden i denna tid då det så kallade Folkhemmet byggdes upp. Hur klarade dom själva av att leva vidare...

Boken är ganska tung... inte bara i innehåll utan även i sidor. Lite rörig i början och det var inte förrän i sista kapitlet jag förstod det första ;) Men Göran Rosenberg läser den själv på ett mycket behagligt sätt. Ibland talar han till fadern, ibland talar han utifrån egna minnen som ett barn ser på en händelse. Språket är vackert och välformulerat och framför allt det berör. Många är mina tankar om flyktingar i Sverige idag... många är även mina tankar om barn vars rötter inte fått ordentligt fäste... och många är de svar som Rosenberg ger, för detta är en bok som handlar om så mycket annat än bara de överlevande från Auschwitz. 

Sen kan man undra varför man ska gräva ner sig i sådan litteratur... det enklaste och framför allt det bästa svaret ger Rosenberg själv så småningom "...likt Lots hustru kan ni bara leva vidare om ni inte vänder er om och blickar tillbaka, eftersom ni likt Lots hustru riskerar att förstenas vid anblicken. Men ni kan inte heller leva vidare om ingen ser och förstår vad det är ni har överlevt och varför ni ändå lever vidare. Jag tror att steget  från överlevnad till fortlevnad kräver denna till synes paradoxala förening av individuell bortträngning och kollektiv erinring. Ni kan bara blicka framåt om världen blickar tillbaka och erinrar sig varifrån ni kommer och ser spåren som ni för vidare och förstår varför ni ändå lever. 

Ja, jag väljer fetstil i citatet ovan. Bättre kan det väl inte beskrivas varför du bör läsa den. Den här boken är väl värd sitt Augustpris, och vi kan alla hjälpa till fortlevnad genom att kollektivt erinra oss varifrån många av våra invandrare kommer, både då och nu.


4 kommentarer:

  1. Du gör mig väldigt nyfiken på den här boken. Sen kan jag inte låta bli att undra vem som läste den. Ibland kan jag ha svårare att få ihop sammanhanget av en ljudbok än en inbunden. Men jag har å andra sidan inte din vana av ljudböcker. Som sagt en liten undring...

    SvaraRadera
  2. Rosenberg själv läser den... Min man ska både "läsa" och lyssna på boken och jag tjuvkikade i den alldeles nyss, där finns fotografier med också. Smart att lyssna samtdigt för när det är författaren själv som läser är jag glad att jag lyssnar. Presis som med Mia Skäringers "Avig Maria"
    Lyssnandet är en vanesak... fast hade jag mer tid så är nog "att-hålla-om-en-bok" snäppet bättre ;)

    SvaraRadera
  3. Nu blev jag nyfiken för jag visste sedan tidigare att du inte ville fortsätta att läsa. Men jag väntar tills den kommer i pocket.

    SvaraRadera

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...