Dårens dotter av Mian Lodalen


I " Dårens dotter" får vi möta Connie dotter till en frånvarande och närvarande pappa när det passar honom själv. Mamman är död. Connie bor hos sin moster och hennes man, Connies pappa är inte som andra pappor, han är en levnadskonstnär, en clown, en som hittar på och får osanningar att bli sanningar. Connie har en kompis, Kalle. De är blodsbröder. De leker, de hittar på och ställer till en massa bus. I skolan sover Connie bort lektionerna, hon förstår inte riktigt varför hon ska gå i skolan och lära sig sådant hon inte har lust att lära. Så blir Connie frälst för det är nog bäst så. Kanske ska hon bli en ordentlig flicka då. Hemma gömmer hon en hamster under sängen. Den har hon fått av  Kalle som tröttnat på den. Ingen vet om hamstern för Connie som älskar djur får inte ha några hemma för moster och hennes man. En dag rymmer hamstern. Hur det går med det ska jag inte avslöja. När Connie närmar sig tonåren händer det något så hemskt att hon inte vet vad hon ska ta sig till. En av pappas vänner förgriper sig på henne.

"Dårens dotter" är delvis en självbiografi. Mian Lodalen berättar om tiden och uppväxten i Jönköping fram till att hon ska fylla tolv år. Det är en mörk men samtidigt ljus berättelse som får den mig att skratta och känna en enorm empati med Connie. Mian Lodalen får fram den där speciella 70-tals känslan som jag inte riktigt kan sätta finger på. Den som finns inom en för alltid. 

Jag blir glad av Mian Lodalens böcker, humorn är som vanligt totalt obetalbar. Jag bara njuter av varje ord och lider samtidigt med berättelsens Connie. Jag hoppas av hela mitt hjärta att bara en bråkdel av det du skriver om är självbiografiskt och att det hemska aldrig hände dig. För visst fanns de här barnen som liksom Connie inte kunde sitta still och inte förstod varför skolan var bra även i min Stockholmsvärld. De som fick stämpeln att varken kunna läsa, skriva eller räkna. Jag blir väldigt tacksam och glad över att du skrev den här boken. Att du gav mig en glimt tillbaka till 70-talets Sverige, sett ur ett barns ögon. Tack för att du gav mig perspektiv, lät mig återuppleva vattenballonger, stormen 1969, svimningsleken och en hel del annat. För vi överlevde det gjorde vi nästan alla på ett eller annat vis.

Läs gärna mina andra recensioner av Mian Lodalens böcker: Trekant  Smulklubbens skamlösa systrar


3 kommentarer:

  1. Det låter som ännu en en av dessa böcker jag bara "måste" läsa. Kram

    SvaraRadera
  2. Håller med Gisan... fast sen tänker jag oxå, vad hemskt att skämta om sådana erfarenheter och minnen... men det är ju ibland själva räddningen, en självbevarelsedrift ;) Tack Charlotte för din recensioner om Mians böcker

    SvaraRadera
  3. Jag läste denna bok för några år sedan och tyckte väldigt mycket om den vilket jag gladerligen blev påmind om när jag läste ditt inlägg.

    Trevlig helg.

    SvaraRadera

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...