"Smulklubbens skamlösa systrar" Mian Lodalen

Håll i hatten, eller sätt dig ner? Det blir kanske bäst så, om du inte är frälst på denna typ av litteratur. Jag snubblade, nåja inte bokstavligen, men efter att ha lyssnat till Mian Lodalen i programmet "Annas Eviga" så väcktes en nyfikenhet inom mig. Hur lever alla dessa tjejer som tycker om tjejer? Hur fixar det livet? Är det samma stolliga problem som uppstår i förhållande mellan man och kvinna? Ja hur är det egentligen och hur orkar de stå upp för vilka de är? Kan man inte älska människor oavsett om den nu råkar vara av samma kön som en själv? Det var frågor som jag fick mig att börja undra. Så en snabb titt in till biblioteket och där fanns alla Mian Lodalens böcker på rad. Hur många läser dem? Står de där olästa? Jag står själv och tvekar, fast jag vill läsa, men inte att andra ser det. Jag får nog erkänna att jag såg mig om både en och två gånger och tackade rent av Gud för utlåningsapparater. Hur dum får man vara? Att höja din bok till skyarna Mian Lodalen är mitt sätt att säga förlåt för min feghet. För nog känns det lite skamlöst att jag faktiskt tyckte om boken.

My i boken är journalist, singel och vill inte ha något fast för hållande. Hon faller för gifta kvinnor, kvinnor med män så att det ska bli minsta möjliga problem.  Förhållande som inte leder någonstans passar henne perfekt. Det är vad hon vill och tänker. Tror hon. För det är bäst så.  Tillsammans med några andra kvinnor har de bildat "Smulklubbens skamlösa systrar". De är tre väninnor och en av dem är hetero. Hon har visserligen "provat" att dejta tjejer men det funkar inte, men det funkar visst inte heller så bra att hitta den rätta mannen. De tre som ständigt är på jakt efter det perfekta förhållandet. Vi får följa My från de homosexuellas Stockholm till överklassfesten i Skärgården och till Pridefestivalen. Från de som ifrågasätter My till de som accepterar henne som hon är. Vi får följa ett helt vanligt förvirrande liv om att hitta rätt på livets stig. 

Jag skrattade mig igenom flera sidor, här finns en skön humor. För det är precis som i vilket förhållande som helst. Allt är lika, alla tankar, alla problem och alla njutningar. Det är bara det att det provocerar. Jag blir sorgsen de gånger som My i boken bli betraktad som ett UFO så fort motparten, ofta en man får reda på att hon är lesbisk eller som hon själv uttrycker det "Jag lever inte med män". Jag skrattar åt dråpligheter, om hur hjälplös My är, hur hon ställer till det för sig och tillslut hittar hem. Eller gör hon det?

Jag bara älskade den här boken och sträckläste den i ett svep! Det har nog inte hänt sedan Adam gick i kolt att jag läst ut en bok så fort. Mian Lodalen är rolig och allvarlig på samma gång och kanske får du en större förståelse för olikheter efter att ha läst boken. Människor är vi alla hur olika och lika vi än är.

Boken finns tyvärr inte att köpa längre, men finns på bibliotek och säkert hos ett eller annat antikvariat. Mian Lodalen har skrivit en fristående fortsättning på "Smulklubbens skamlösa systrar" som heter "Trekant". 


8 kommentarer:

  1. Författaren själv gör hatten av för denna strålande recension. En tackar och bugar, som My skulle ha sagt

    SvaraRadera
  2. Jag tackar och bugar för att du tyckte om min recension. Det gjorde mig glad ända in i benmärgen så att jag svävade runt resten av kvällen, natten och morgonen ;) Med tiden ska jag läsa ALLA dina böcker. Kram Charlotte (så får jag hoppas du ser mitt svar här)

    SvaraRadera
  3. Tack Charlotte för att du även berättade om programmet "Annas Eviga" Har precis sett den på SVT play. Först tyckte jag bäst om Birros värderingar och tankar om kärlek och så vill jag nog också att det ska vara. Samtidigt blir jag precis som Mian väldigt motsägelsefull i slutet (fast tvärtom) kan jag ha fel(och Birro)? hur som helst lever jag ju med min man sedan 81 med 3 idag nyligen vuxna barn och jag kan ärligt säga att det inte varit en dans på rosor och innan första barnet kom 87 hade vi flera separationer. Och sen kom alla kulturkrockar med dem... men idag tycker jag synd om dom som gav upp, speciellt när barnaproblemen kom. För nu när barnen är stora och vi fått tid för oss själva är vi som nykära igen (fortfarande inte en dans på rosor men...)och detta underbara missar dom som gav upp och måste börja från början om igen. Då tänker jag ibland på vad maken brukat säga då vi nästan gett upp ibland och man bara vill dra "Vad var det som gjorde att vi blev ihop från början" sen brukar han också säga... "kärlek är nåt man skapar och det måste skapas hela tiden, det är inget som bara finns där av sig självt, man måste bygga på det" han är klok min man. Så vi bygger vår kärlek varje dag... eller ifall då och då för att underhålla dess låga :) Oj, det här blev ett helt inlägg i sig självt, men så får det vara. Till sist kan man alltid leva efter devisen "When you feel like giving up, remember why you held on for so long in the first place."

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så klok du är Marlene, jag tycker det är så vackert set du skriver. Men om ingen vill jobba för att set ska fungera vad gör man då? Jag önskar dig och din man all lycka!

      Radera
  4. ps. jag pratar givetvis inte om förhållanden där VERKLIGA problem finns.

    SvaraRadera
  5. Tack Charlotte. Det är väl just det... man måste VILJA, och det är synd när det gått så långt att ingen VILL. Det är SVÅRT när barnen växer upp men kommer man bara igenom det och det fanns en kärlek från början finns det såååå mycket att vinna på att kämpa och vilja när man väl hamnat på andra sidan.... det finns nog inget större iaf än KÄRLEKEN, hur den än ser ut ;)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kämpa, ja jag skulle göra det om jag hade något att vinna på det. Men jag är på fel plats med fel liv... Ja du vet ju sedan igår.

      Radera
    2. Jag skulle orkat kämpa om jag hade viljan... Men du vet sedan igår Marlene att jag kanske inte kan.

      Radera

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...