Och hundarna skällde alltid på nätterna av Lilian Edvall


"Barndomen glider undan, som en fisk i handen.

År läggs till år och tystnad till tystnad.

Plötsligt stod hon inte ut med mammans andedräkt.

Pappan hade ingen."


Det här är en liten vacker bok som jag inte kunde motstå. Språket är vackert på sitt sätt men lyckas inte riktigt fånga mig. Det känns som handlingen har så mycket mer att säga än det jag lyckas få fatt i. Jag känner med Margrete i hennes ensamhet och vill så gärna förstå. Att mycket av hennes känslor bottnar i frånvaron av pappan som dock finns där fysiskt men inte på något annat sätt...



Läs vad andra tycker om:
, , , ,

2 kommentarer:

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...