Kniven i hjärtat av Björn Ranelid

När fången stöter i väggarna tar världen slut i en mening, men lagen råder och bestämmer inte över människans själar och drömmer. David som är dömd för 2 bestaliska mord lånar böcker trots att han inte kan få ordning på de satans svarta krypen som inte vill sitta fast på pappret. Och när han läser i böckerna, så faller väggarna och murarna i fängelset. Han vandrar genom grindhålen som en fri man och det är ingen överdrift eller lögn att han flyger över städer, byar, slätter, hav och berg.

Fången vet inte att han snart skall bli huvudperson i en roman som handlar om mördare och dennes omvärld, förflutna och framtid. För hans berättelse skrivs ner för att inte glömmas bort.

Jag började läsa boken då jag var nyfiken på Ranelid som författare, vad hade denne märklige man att berätta... då jag förstått att han lider av en fruktansvärd tinnitus kunde jag bortse från hans märkliga sätt att tala i t.ex intervjuer och istället så smått fångas av vad han sa.

Så även i denna bok fann jag Ranelids märkliga blandning av att vara både bokstavlig och symbolisk... varav här är en vacker symbolik "Kärleken saknar fast adress, men den har sitt bo både i kloaken och i himmelriket. Mänskligheten måste lägga alla krig genom tiderna som fågelägg i en korg och låta dom kläcka som vita duvor"

Men jag kan inte säga att jag imponeras av Ranelid som författare men tänker att det dåliga sätt på vilken boken är skriven kan vara att det är en bekymrad människa som dröjer vid vissa ord och meningar med minnen som återkommer i oordning, upprepningar och av olika vikt, innan han lämnar över det till författaren. Ranelid kunde i så fall valt att försöka sammanfatta berättelsen så att den blivit mer sammanhängande och inte så flummig. Men det är en smaksak... kanske ville Ranelid att berättelsen skulle återges just så som den framlades.

Det enda som egentligen fick mig att forsätta läsa var min nyfikenhet på varför och vem han hade mördat men kanske också hur berättelsen skulle sluta... skulle han åter bli en levande man för sin tidigare familj, barn och vänner?

Trots det är boken fylld av en gränslös kärlek, vacker som få... och lämnade mig med en känsla av välbehag när jag läst sista sidan, om än slutet absolut inte var en "och så levde de lyckliga i hundra år-saga"


4 kommentarer:

  1. Hm, jag har så oerhört för Ranelid i hans mediala framtoning och hans uttalande att jag känner att jag inte har det minsta lust att läsa hans böcker. Men du verkar ju relativt positiv. Nån gång kanske jag ändrar mig...

    SvaraRadera
  2. till Lotten: nja, jag har väl väldigt delade känslor både vad gäller denne man och nu även hans författarskap. Tror inte jag kommer läsa något mer av honom då maken sa att även hans andra böcker är liknande denna. Det är mera hans symbolik jag kan tycka är vacker och många gånger underbara tankar, men som författare ger jag inte honom högt betyg. ville kanske inte låta alltför negativ då alla ska ha chansen att bilda sig en egen uppfattning. Men tycker du inte om honom redan innan så gillar du nog inte hans böcker heller.

    SvaraRadera
  3. Jag började på en bok av Ranelid, minns inte vad den heter men själva handligen var lagd till den del av Stockholm där jag växte upp! Oj vad roligt tänkte jag... men efter ett tag insåg jag att Ranelid må vara poetisk och symbolisk men jag fattade inget alls... boken lämnade jag tillbaka. Nej, jag kommer aldrig att läsa honom igen.
    Charlotte medskribent...

    SvaraRadera
  4. till Charlotte nä, han är lite knepig... synd för han har mycket vackra tankar, men att få dem på pränt är tydligen inte hans grej. Maken berättade att alla hans böcker är likadana så det blir inga fler fr mig heller. Tur att du "bara" lånade boken :)

    SvaraRadera

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...