Döden i dina ögon av Rachel Ward


"Tänk dig att du ser in i ögonen på de du möter och genast vet när de ska dö. Hur kan du då vara nära andra människor? Hur kan du hålla det hemligt? Och är det alltid rätt att inget avslöja? Borde du säga något? Vad skulle du göra?

Det är frågor som femtonåriga Jem, huvudpersonen i Döden i dina ögon, ställer sig själv. Ända sedan hon var liten har hon sett siffror i andras ögon. Siffror som motsvarar datumet personen i fråga ska dö Hon lever sitt liv som en outsider, på alla vis, men främst i skolan. Jems familj är död, hon känner sig ensam och missförstådd i världen, ända tills hon träffar den sjuttonårige och småkriminelle Spider. Jem är van att klara sig ensam i den hårda London-miljön och försöker stå emot hans enträgna, men vänliga närmanden. Till sist tränger han ändå igenom hennes hårda skal och de hittar varandra; två tuffa och tilltufsade tonåringar. På en dagsutflykt till stan hamnar de mitt uppe i en terroristattack på London Eye, och Jem blir vittne till något hon inte borde ha sett. Snart befinner sig det omaka paret på flykt undan polisen, som två av landets mest eftersökta brottslingar. De flyr för sina liv, genom hela landet, och under tiden utvecklas deras vänskap till något ännu starkare en passionerad kärlekshistoria som är dömd att gå i kras. Då både Jem och läsaren vet att Spider snart ska dö"

Den här boken älskar jag. Vi får följa två ungdomar med olika bakgrunder som gör dem till lite udda karaktärer vilka jag inte kan motstå att till mitt hjärta. Därför är det svårt att redan från början veta att det inte finns något lyckligt slut för dem. Men saker och ting händer utmed vägen som i alla fall ändrar Jems öde och som på sätt och vis får Spider att leva vidare för henne...



Läs vad andra tycker om:
, , , ,

4 kommentarer:

  1. det där med döden är märkligt... jag och maken diskuterade det igår, framfrallt diskuterade vi förlusten då någon dör, hur olika det kan te (knepigt ord, stavas det så) sig. Minns älskade farmors begraving då jag var typ 13... vi skulle gå runt kistan och säga farväl, även jag... men det var fullständigt omöjligt för mig att känna att hon fanns i denna kista, hon var inte död... det var inte någon form av förnekelse utan mer en känsla och jag vet också att hon fortsatte vara med mig många år... så det var klart jag inte grät ej heller kände någon förlust. Däremot har jag känt förlust senare i livet då andra både nära och mindre nära gått bort, men det har berott på att jag gärna velat umgåtts mer med dem och nu förlorat alla chanser. Oj, detta blev lite djupt och intimt... men tankarna satte fart så varför inte bara dela med mig :)

    SvaraRadera
  2. Marlene: Oj, vilket inlägg :-) Tack för att du delar med dig! Ja döden drabbar oss på så olika vis. Jag kan känna igen känslan till viss del att det inte är "slut"... Kramar...

    SvaraRadera
  3. En bok jag skriver upp på listan. När jag gick på högskolan gjorde jag en uppsats om döden (hundägare och sorg)...intressant ämne... skulle bara önska att jag hade uppsatsen kvar.

    SvaraRadera
  4. Charlotte: Synd att du inte har uppsatsen kvar. Jag hade gärna läst den. Kramar...

    SvaraRadera

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...